elintm

det är lättare att lägga en bra rad än att lägga handen på ryggen och finnas där och lyssna.
jag har lärt mig en sak i mitt liv och det är att om fasaden ser bra ut så är allt bra. spelar ingen roll vad som händer hur man än förklarar så är det inte sant. att bli sviken av sina egna nära är det värsta som kan hända. att gråta så fort man prata i telefonen med dom är inte rätt, så ska det inte vara...att må bättre hos en annan familj tycker jag är illa, man ska trivas med sin biologiska familj. men i mitt fall är det inte så, jag trivs bättre i min kompis familj. jag syns jag betyder faktiskt något. ända sen min pappa flyttade har allt gått åt helvete, han hörde aldrig av sig och fanns inte där. min morsa jobbade alltid och det fanns liksom inte tid för att umgås, tjafs fann hela tiden. det var i stort sätt aldrig en lugn stund, min syster åkte till USA i somras för att plugga där. då vart det en massa problem där så all uppmärksamhet var på henne. visst det förstår jag men min familj har aldrig insett att jag har mått skit, dom har aldrig velat se. det har alltid varit "bra". har häst och en mamma som har jobb, en syster som är utomlands. det ser väl bra ut? vart sitter problemet? du har det ju så bra, vrf trivs du inte?
som sagt fasaden ser så bra ut. det är helt ok att förstöra sitt eget barn. hoppar av skolan, skiter i hästen...det tycker jag är ett ganska klart tecken på att man inte orkar/har kraft att fortsätta att gå runt i en mask.
många tror att jag gör allt detta för uppmärksamhet, pga att "hon var ju så trevlig när jag träffade henne". allt handlar om hur allt ser ut utifrån. och nu är det tydligen fel av familjen jag bor hos att dom tar hand om mig och gör så jag mår bra.
om ni tror jag gör detta för att jag vill få uppmärksamhet så tror ni fel, jag vill bara släppa ut känslorna pga att det finns ingen vuxen som faktiskt kan göra nått åt det som lyssnar...

life is hard, fuck it!